Titel: Special Forces - Team X
Utvecklare: Zombie Studios
Format: PC
Genre: Multiplayer/Action/3rd Person Shooter         
Releasedatum:  2013-02-06
Svårighetsgrad:  Hard
Spenderad tid:  4 timmar+
Snittbetyg internationellt:  49.38%  gamerankings.com
PEGI åldersmärkning: 18+


Det finns relativt gott om olika karaktärer, vapen osv i  Special Forces Team X.

Då det varit en riktigt dryg och långdragen vinter i år. Så har jag spenderat i alla fall 4 timmar utav min dyrbara ungdom på något annat. Vill säga konstant ätande utav nudlar, och så en hel del Special Forces Team X.

För jag ville ju komma bort från den dryga jäkla Svenska vintern ett tag i alla fall. Vars iskalla kyla halvt som halvt tagit död på mig (sarkastiskt leende).

I vilket fall som helst, Så här långt så kan jag i alla fall skriva att SFTX har en hel del potential. Men samtidigt så finns det även relativt mycket utrymme för utveckling (Buggar, förbättringar, irritationsmoment ect ect).

Själv så tycker jag att SFTX är riktigt underhållande. Men det känns liksom som om att det är något vitalt som saknas. Jag kan dock inte riktigt sätta fingret på vad det är för något. Det som jag däremot kan konstatera till 100%.

Det är att SFTX servarna är lika tomma i huvudet som en JB hjärntvättad bimbo. Men som jag nämnde tidigare, det finns potential att hämta i SFTX.


Ja, det går att göra flera olika sorters ”avrättnings” moves i SFTX.

Så när jag väl är fri från skolans klor, så brukar jag sätta mig ner direkt med SFTX. Och när jag väl gör det så får jag uppleva en härlig blandning mellan BF3, COD och Borderland. Vill säga Battlefields taktik känsla, blandat med Call of Duty's rush känsla. Fast med Borderland grafik och springande galningar med motorsåg.

 För alla vet väl att kniv är mainstream nu mera. Inte sant ;)


Tunga vapen må dela ut mer skada. Men de segar ner din karaktär, samt så är rekylen därefter också.

Och då jag spelat en hel del FPS spel genom årenslopp. Så kan jag rekommendera SFTX till alla er som vill testa på något nytt.  Jag hoppas dock att Zombie studios kommer att få mer stöd och support till den fortsatta utvecklingen utav SFTX. För lyckas de fixa till de tyngsta bitarna i SFTX.

Då är det fullt möjligt att SFTX kan bli en riktigt populär speltitel framöver, utan tvekan!

Plus
+  Underbar krigskänsla, som har ett bra flow
+  Mycket customizations och unika vapen val
+  Många olika spelläggen
+  Level system
+ Underhållande grafik

Minus
-  Svårt att hitta spelare
-  Svårt att hantera cover-kontrollerna
-  De där satans jäkla minorna!

Handling/story:  0/10
Spelkänsla:  7/10
Grafik: 7/10
Ljud/Musik:  7/10 
Kontroll:  6/10
Livslängd: 5/10

Totalt: 7/10 
Special Forces - Team X känns som en mix utav GOW och Borderlands. En skön mix helt klart. Dessvärre så dras spelet med en hel del brister. Och det sabbar ett annars riktigt underhållande spel.

/Jonas E
The Gaming Ground

Titel: Go Candy
Utvecklare: A Sitting Duck Ltd
Format: iOS
Genre: Side-crolling/Platformer
Releasedatum: 19 October 2012
Svårighetsgrad: Medium
Spenderad tid: +5 timmar
Snittbetyg internationellt:  ???% gamerankings.com
PEGI åldersmärkning: 6+


Varje gång som du kör på något som du tar skada utav. Så tappar du en bokstav som du samlat på dig.

Det är då inte lätt att hitta pärlorna bland alla spel och appar på Itunes. Men jag tänkte hjälpa er att finna en pärla i alla fall. För A Sitting Ducks sidscrollande plattforms titel ”Go Candy”, fick mig att le inombords när jag spelade det.

Och jag ska förklara varför. För det första så fick grafiken och designen mig att tänka på serien ”Adventure Time” (som jag gillar), sedan så har vi dinosaurien Candy. Jag tänkte direkt på Android roboten (Androids maskot) när jag såg Candy (jag gillar Android också). 


Bossarna i Go Candy är så där lagom stora och ondskefulla utav sig. Så som minnesvärda bossar ska vara.

Sedan så har vi ju det faktumet att Go Candy är rätt så beroendeframkallande. För hela spelet bygger ju på att man ska få en så pass hög highscore som det bara går. Och då får man minsann anstränga sig kan jag säga.

För ju längre man spelar, ju svårare blir det. Och tar man för mycket stryk, så är det game over. Därför så är det viktigt att man hela tiden äter upp alla äpplen som kommer i ens väg. För det är nämligen de som ger Candy fart.

Men det är lättare sagt än gjort, för oftast så är man ju även fokuserad på att fånga in bokstäver (det fungerar som powerups i Go Candy. Och får man tag i alla bokstäverna. Så får man spela ett minibonus spel).


Försök att fånga så många guldäpplen som du bara kan, de ger nämligen bra med extra poäng. 

Go Candy fick mig även att tänka på Rayman 1 när man får flyga den gigantiska myggan genom diverse olika hinder och faror. Och ibland så vart man för girig. Fick man t.ex. syn på en extragubbe, eller en powerup. Så kunde man lätt glömma bort allt vad faror och fällor heter. Det är lite så man känner i Go Candy också (på gott och ont).

Även om den trevliga musiken lindrar smärtan i Go Candy (när man gör missatag). Så finns det saker som tyvärr drar ner på slutbetyget. Bla så blir Go Candy långtråkigt efter ett tag. Det är liksom samma sak om och om igen.

Det finns inte heller några vapen eller attackmöjligheter. Och musiken loppas om och om igen (samma låt). Men trots det, så är Go Candy absolut värd din tid.

För du har ju inget att förlora, då Go Candy är gratis att spela!

 

Plus
+ Gratis att spela 
+ Charmig och gullig grafik 
+ Adventure Time vibbar
+  Rätt hipp musik
+ Ett bra barnspel eftersom något våld knappt existerar

Minus
-  Spelet blir rätt enformigt efter ett tag
-  Lite fler valmöjligheter kanske?
- Inga vapen eller attackmöjligheter
- Rätt dryga kontroller till Iphone

Handling/story:  4/10
Spelkänsla:  7/10
Grafik:  7/10
Ljud/Musik:  6/10 
Kontroll:  7/10
Livslängd:  6/10

Totalt: 7/10 
Go Candy är utan tvekan en utav de allra roligaste, charmigaste och gulligaste F2P titlarna på itunes just nu. Synd bara att spelet inte har lite mer innehåll och variation.

/Robin E
The Gaming Ground

Titel: Ufo Enemy Unknown
Utvecklare: Mythos Games
Format: PC
Genre: Strategi
Releasedatum:  1994
Svårighetsgrad:  Medium
Spenderad tid: +300 timmar
Snittbetyg internationellt:  93.60% gamerankings.com


Ens odds mot utomjordingarna hänger helt och hållet på att man placerar ut sin bas på rätt ställe i världen. Samt att bygga upp den på ett smart och genomtänkt sätt.

Den absolut svåraste typen utav spelrecension som man kan skriva (imo) är retro recensioner. För man måste ju förhålla sig till ett ”då” och ”nu” tänk. Och man måste ju jämföra nutida och liknande speltitlar med spelet ifråga som man recenserar.

Annars blir ju hela recensionen helt skev och missvisande. Men då jag gillar utmaningar, så bestämde jag mig för att ta mig an Mythos Games turordningsbaserade spel X-Com 1 (Kanske mer känt som ”Ufo Enemy Unknown”) från 1994.

Ett spel som jag har en hel del minnen från. Det ska dock nämnas att jag spelade X-Com 2 innan X-Com 1. Men i vilket fall, tillåt mig att börja. Om vi går tillbaks till 1994 så fanns det knappt några spel som ens påminde om X-Com, än mindre till konceptet. För som spelare har man nämligen fått den stora och ansvarsfulla uppgiften att beskydda jorden från invaderande utomjordingar.

Det låter inte som någon jätte revolution precis, utan snarare som världens mest uttjatade cliché. Men jag kommer till själva poängen om en stund.

Troligen det momentet som de flesta X-Com fansen minns allra bäst (med stor avsky). Nämligen när man ska gå ur sitt eget skepp.  För utomjordingarna tenderar att lurpass på en nämligen.

Handlingen i X-Com 1 tar sin början år 1998.  Vilket också är samma år som utomjordningarna slår till på flera platser över hela världen. Därför så har man också fått kontroll över en hemliga organisation (Som skapades som följd utav Alien invasionen) vid namn X-Com (Extraterrestrial Combat), där eliten utav soldater, vetenskapsmän, forskare, läkare osv jobbar 24/7 för att rädda mänskligheten.

Och med kontroll, så menar jag kontrollen över precis ALLT. Basbyggandet, soldaterna, farkoster, vetenskapsmän osv. Det var också det som gjorde X-Com 1 rätt så revolutionerande när det släpptes 1994. Nu kommer jag till den delen som gjorde X-Com så unikt.

För X-Com var/är ju både strategi, basbyggande, action, Sci-fi och skräck i ett. Än idag så är det ett väldigt unikt spelkoncept. Gällande X-Com manskapet, så kommer de (och en själva) att få jobba i motvind.

För även på de lägre svårighetsgraderna, så är X-Com 1 riktigt tufft. För i början utav spelet så har nämligen ingen utav ens soldater några som helst skydd. Så en enda träff är allt som krävs för att de ska dö.


Sectoids är inte tåliga. Men de är ena dryga små jäklar.

Och för det mesta så står utomjordingarna och lurpassar på en när man ska gå ur sitt skepp. Så det är lite Normandie över det hela (Landstigningen ni vet, Nazisterna behövde ju bara mata in skott i landstigningsbåtarna…).

Så ja, ni kommer helt klart att bli riktigt bundis med ”Quit” och ”Load” knappen. För man blir ju betygsbedömd efter varje uppdrag (Man får poäng). Och ju fler gubbar osv man torskar, ju sämre betyg får man efter varje uppdrag (man får minus poäng när man tabbat sig).

Och man vill ju inte dra på sig en massa dåliga betyg (eller minuspoäng). För är inte världssamfundet nöjda med ens insatser, så får man sämre och sämre ekonomi. Fortgår dessutom den typen utav negativ trend alltför länge, så blir det tillslut Game Over.

Man får verkligen ligga i om man vill undvika det slutet, i synnerlighet om man spelar på de högre svårighetsgraderna. För det är mycket som man måste hålla koll på, både på slagfältet, och utanför slagfältet.

Så som t.ex. forskning (man måste ju forska fram bättre utrustning, vapen osv), ekonomi (investera smart), bygga baser, träna upp manskapet m.m.

Och för att göra det hela omöjligt ännu värre. Så kan även utomjordingarna attackera de baser som man byggt upp runt om i världen. Och skulle man bara råka ha en enda bas, och utomjordingarna tar över den basen.

Världens överlevnad ligger (bokstavligen) i dina händer. Så klanta inte till det, för då blir mänskligheten utrotad. Men känn ingen som helst press för all del.

Då är det Game Over. Man måste även ha koll på luftrummen i hela världen. För utomjordingarna far ju kors och tvärs över jordklotet med sina rymdskepp. Så ännu en gång, det lönar sig att placera ut sina baser smart, så att man kan täcka upp så mycket utav världens yta som möjligt.

För på så vis kan man skjuta ner fler utav utomjordingarnas skepp (yes, det får man också poäng för). Skepp, vars utrustning man dessutom kan beslagta. Om innehållet är intakt vill säga.

Det händer även ibland att man har en så pass stor tur att bara någon enstaka utomjording är vid liv när de kraschat med sitt skepp (Det är ett stort plus i kanten om man lyckas fånga in levande utomjordingar. För då kan man forska fram ny vapen m.m.), i sådant fall blir uppdraget en walk In the park så att säga.

Så hur står sig då Ufo Enemy Unknown år 2013? Rätt hyfsat faktiskt. Förutom det uppenbara att grafiken nått sitt bäst efter datum för länge sedan. Men om vi bortser från den biten så är X-Com 1 fortfarande roligt att spela, det till trots att spelet nu alltså är över 19år gammalt.

Dessvärre så är spelet rätt buggigt, speciellt på nyare datorer. Men det finns som tur är fan utvecklade patchar som fixar till de värsta kraschbuggarna.

Men på det stora hela så anser jag att Ufo Enemy Unknown fortfarande är ett grymt underhållande spel.

Plus
+  Julian Gollop vet hur man gör bra turordningsbaserade spel   
+  John Broomhalls soundtrack
+  Beroende framkallande
+ Möjligheten att döda de grå

Minus
- Lite väl enformigt och upprepande
- Få saker att göra när man väl forskat fram allt
- Buggigt
- Oförlåtande svårt

Handling/story: 7/10
Spelkänsla: 7/10
Grafik: 6/10
Ljud/Musik: 8/10
Kontroll: 8/10
Livslängd: 7/10

Totalt: 7/10 
Trots att X-Com 1 snart är över 20år gammalt. Så håller spelet fortfarande. Rent grafiskt så är givetvis spelet sjukt utdaterat. Men spelmässigt så är spelkänslan i stort sätt intakt. För X-Com 1 är precis lika roligt nu som då.

/Robin E
The Gaming Ground

Title: The Hangover 2
Genre: Komedi
Releasedatum: 26 Maj 2011
Speltid:  102 minuter
Åldersmärkning: 18+
Format: DVD/Blu-Ray
Stjärnor:  Ken Jeong, Bradley Cooper, Zach Galifianakis, Ed Helms
Producent:  Daniel Goldberg
Regissör:  Todd Phillips
Snittbetyg internationellt: 6.5/10Imdb.com


Denna gången så är Stu, Dougs och Alan fast i ett tropiskt helvete vid namn Bangkok.

Man kan väl inte direkt påstå att The Hangover 2 gjort någon vidare bra PR reklam för Thailand och Bangkok precis (Eller det kanske är precis tvärtom?). Och jag hade redan en rätt, ehrm, bisarr syn på klubblivet i Thailand (jag tänker inte gå in på några detaljer, då det är på tok för vidrigt).

Och så slog Hangover 2 ner som en slägga i bakhuvudet på mig under självaste julafton. Det kan ha varit spriten (jag drack för ovanlighetens skull en del på julafton), men jag var så där lagom gladmynt utav mig inför Hangover 2.

Fast för Phil, Stu, Alan och Dougs (Huvudpersonerna I Hangover 2) del, så skulle deras liv komma att bli allt annat än muntert. Låt mig få förklara lite närmare. Stu har nämligen gått och gift sig med Lauren (En Thailändsk tjej). Eller, han ska gifta sig med henne i Thailand. so far, so good.

Så kompisgänget beger sig till Thailand, och det ena leder till det andra. För gänget ordnar nämligen en svensexa för Stu. Och det hela spårade ur en hel del om jag säger så.  För Stu (med vänner) vaknar upp i självaste Bankok, med helt blanka huvuden.


Mött Mr. Chow (Spelad utav Ken Jeong), världens roligaste homosexuella knark gangster.

De har noll koll på vad som hände dagen innan, och kanske värst utav allt. Laurens lillebror Teddy saknas (han var med på festen dagen innan). Och ingen vet vart han tagit vägen.

Därefter så följer en lång rad utav otrevliga överraskningar och händelser för party hard gänget. Stu har t.ex. tatuerat in en EXAKT kopia utav Mike Tysons ansiktstatuering på sitt eget ansikte, och någon har rakat av Alans hår.

Men i Bangkok kan ju precis allt hända med ”lite” droger och sprit. Mycket mer än så kan jag dessvärre inte säga. För då spoilar jag The Hangover 2 för er. Däremot så tänkte jag avrunda med mina egna tankar och åsikter om filmen.

Ja, Mike Tyson är med i The Hangover 2 också. Och han sjunger överjävligt illa på slutet utav filmen.

Först och främst så är humorn väldigt, väldigt rå i The Hangover 2 (ungefär som i den första filmen, fast värre ändå imo). Så är man känslig utav sig, då bör man nog skippa The Hangover 2 helt och hållet. Då den innehåller både knark, sex och våldsrelaterade skämt och scener.

För det andra så tycker jag att de allra roligaste karaktärerna fått på tok för lite utrymme i filmen. Mr Chow t.ex, Han fällde utan tvekan de bästa skämten och kommentarerna.

Och nog för att jag är ett stort Mike Tyson fan, men varför i guds namn var han tvungen att sjunga för? Det var ”nästan” så att jag kastade mig över handkontrollen för att stänga av filmen.

För det lät minst sagt förjävligt. Men på det stora hela så är The Hangover 2 en värdig uppföljare, en riktigt rolig och minnesvärd film (på gott och ont), även om man kanske önskat sig ännu mer utav de roliga bitarna.

Plus
+ Apan som langar knark
+ Mr Chow
+ Kung Fu munkar
+ Sinnesjuk humor

Minus
- Avhuggna fingrar
- Kvinnor med penis
- Mike Tysons sång i slutet utav filmen

Story/handling: 6/10
Uppbyggnad/Innehåll: 6/10
Humor: 7/10
Stämning/känsla: 7/10
Effekter/Animationer: 6/10

Slutsats:
Det ska nämnas att jag inte sett den första The Hangover filmen (men det tänker jag helt klart göra inom kort), så hade jag noll förväntningar när jag väl bänkade mig framöver Hangover 2. Men till min stora förvåning så var/är filmen hysteriskt rolig!

Jag menar, Mr Chow är ju för fan ett kapitel för sig. Och Hangover 2 lyckas faktiskt att vara rolig från början till slut, eftersom filmen är full utav galna karaktärer och händelser som dyker upp titt som tätt.

Dessvärre så är det dock en rätt ojämn kvalité på skämten och dialogerna. Och Mr Chow borde ha fått ett mycket större utrymme i filmen också. Hur som helst, The Hangover 2 är helt klart värd att kolla på i alla fall.

 

/Robin E
The Gaming Ground

Titel: Hotline Miami
Utvecklare:  Dennaton Games
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum:  23 Oktober 2012
Svårighetsgrad:  Normal
Spenderad tid: +100 timmar
Snittbetyg internationellt:  84.90%  gamerankings.com


Varje uppdrag startar med att man ska välja vilken mask som man ska bära. Välj mask med omsorg dock. För varje mask har sina för, respektive nackdelar.

Om man skulle ta GTA, Scarface, Miami Vice, 80talet, sprit, knark, 10,000 liter blod och slafs, och köra allt det i en stor jäkla mixer. Så skulle man troligen få det svenska action indie undret Hotline Miami.

Hem och skola vart eld och lågor över GTA när det släpptes på 90talet.Då spelet innehöll (med måtten då mätt) en massa våld och blod.  Såtro mig när jag säger det här. Det finns ytterst få spel (oavsett genre) som kan mäta sig med Hotline Miami, vad det gäller våld, blod och våldsamma dödsanimationer.

Så jag kan bara föreställa mig vad hem och skola (eller vad de nu kallar sig för nu mera) tycker om Hotline Miami. Inte lär det vara några positiva tankar i alla fall.


Fiender dör lätt i Hotline Miami. Kruxet är bara det att det gör du med.

Nu är det ju visserligen inte det som gör Hotline Miami till ett bra och underhållande spel, våldet alltså. Men det går liksom inte att förneka det faktumet, att våldet faktiskt fyller en viktig funktion, och har en poäng i Hotline Miami. För man spelar ju som en rubbad (sinnessjuk?) och sjuk mördare.

Vars vardag består utav att svara i sin telefon och utföra brutala uppdrag åt olika arbetsgivare i Miami. Redan i början utav Hotline Miami så förstår man att något är riktigt, riktigt illa ställt med huvudkaraktären (som man själv får kontroll över rätt omgående i spelets början).

Det i och med att man hör röster från personer som man inte ser (eller, spelaren ser de. Men inte den namnlösa huvudkaraktären), samtså dyker det upp personer med konstiga masker titt som tätt (För att vara exakt, de bär olika djurmasker). Och varje gång så har de minst sagt luddiga budskap att dela med sig utav.


Tro mig kompis, det gör det. Life´s a bitch!

Till en början så vet man knappt vem man är, eller varför man gör som man gör. Eller varför världen runt omkring en ser ut som den gör. Låt mig säga så här (för jag vill inte spoila något), har man väl hoppat på den sjuka karusellen vid namn Hotline Miami.

Då får man också åka med tills att åkturen är slut. Och under turens gång. Så kommer man att bli äcklad, provocerad, få sig en tankeställare och börja ifrågasätta sina egna handlingar mer än en gång.

Man kan väl säga att Hotline Miami är som Brutal Doom versionen utav 80talet och Miami Vice, typ. Jag har ärligt talat tappat räkningen på hur många olika sätt som man kan döda sina fiender på.

Då bara dödsanimationerna i sig, är många till antalet.

Är man svag för blod och slafs. Då bör man undvika Hotline Miami helt och hållet. Då hela spelet är som en enda lång slaktfest.

Rent spelmässigt så känns Hotline Miami som en brutalare mix utav GTA, Loaded (PS1 spel) och MGS. För spelet innehåller både 2D action (skjutvapen, närstridsvapen och knytnävar), och smyga moment.

Alltså, att man måste smyga sig på sina fiender. För att inte väcka för mycket uppmärksamhet (Katana svärdet är mitt förstahandsval där). Det är dock en sak att vara tyst själv, för får någon syn på en.

Så kommer de att tömma magasin efter magasin, åt ditt håll. Därefter kommer helvetet att braka lös. Och ett enda skott är allt som krävs för att man ska dö (eller träff för den delen).


I slutet utav varje uppdrag så blir man betygsatt. A+ är det högsta betyget man kan få. Ärligt talat så fick jag dock oftast C+ eller B på alla uppdragen.

Och fiender finns det ju gott om. Och det utav de olika slag och karaktär. Vanliga gangsters, blodtörstiga hundar till biffiga dörrvakter. Det ska även nämnas att det dyker upp bossar då och då också.

Riktigt överjävliga bossar också. För de tål ju bra mycket mer stryk än en själv. Så det gäller att lära sig bossarnas svagheter och attackmönster, annars är man chanslös. Som tur är så kan man dö och spela om samma bana (Eller boss) hur många gånger som helst.

Och dö kommer man att göra, om och om igen. Men likt som tusan så försöker man om och om igen. Allt till ljudet utav det bästa spel soundtracket som jag hört på år och dar.

Plus
+ Högklassig action
+ Obehagligt, fast på ett bra sätt 
+ Som en blandning utav GTA2 och Loaded, fast våldsammare
+ Extremt roligt att spela
+ Soundtracket är så satans jäkla bra!

Minus
- Rätt så buggigt
- Kontrollerna är långt från perfekta
- Lite väl upprepande uppdrag
- Den höga svårighetsgraden kan ses både som ett plus och minus.

Handling/story:  6/10
Spelkänsla:  8/10
Grafik:  8/10
Ljud/Musik  10/10 
Kontroll:  7/10
Livslängd: 7/10

Totalt: 8/10 
Hotline Miami är utan tvekan det bästa som hänt Sverige sedan Battlefield och Minecraft. Och 80talet har aldrig varit häftigare än vad det är nu. Ja Hotline Miami är våldsamt, men våldsamt roligt!

/Robin E
The Gaming Ground

Titel: No more room In hell
Utvecklare: NMRiH Dev Team
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum:  30 Oktober 2011
Svårighetsgrad:  Hard
Spenderad tid: +100 timmar
Snittbetyg internationellt:  ????  gamerankings.com


Välj dina vapen med omsorg, och slösa inte på ammunitionen i onödan. För det råder nämligen en konstant brist på ammunition i No more room in hell.

Jag överdriver inte när jag säger att spelmarknaden just nu (bokstavligen) simmar bland olika slags zombie speltitlar. Och då syftar jag inte bara på Zombies inom FPS genren, utan flera olika genrer.

Strategi, FPS, ja, you name It. Men majoriteten utav de Zombie relaterade spelen släpps inom FPS genren. Och det är också just precis ett sådant spel som No more room In hell är. NMRIH  började (tro det eller ej) som en väldigt ambitiös Half-Life 2 modd.

Men med tiden så växte sig NMRIH allt större. Och till slut så släpptes den första *host host* stabila versionen utav NMRIH i slutet utav 2011. Jag kom dock inte i kontakt med NMRIH först i år (för någon månad sedan).


Dessvärre så går det inte att döda zombies bara genom att blända de med lampan. Däremot så kan man klappa till de med ficklampan.

Så jag kommer att recensera NMRIH utifrån den nyaste versionen utav modden (v1.05). Så låt oss starta. För det första. Har man spelat DayZ, L4D, Killing floor, Zombie Panic mfl. Så kommer man rätt snart att känna igen sig.

Men samtidigt inte. För NMRIH känns som en blandning mellan överlevnadsbitarna i DayZ, och action bitarna från Killing Floor. Fast på sitt eget unika vis. Det ska dock nämnas att man dör extremt enkelt i NMRIH.

Och inte nog med att man dör. Man blir förvandlad till en Zombie också. Så man utgör därmed ett hot mot de övriga överlevande i sin grupp. Så det gäller verkligen att ha uppsikt på någon som är smittad.

Eftersom de kan när som helst dö och förvandlas till en zombie.

Och precis som DayZ, så finns det inget sikte i NMRIH. Utan man får öva sig till att sikta bra. Och att vara pricksäker är dessutom ett måste. För det finns knappt någon ammunition i NMRIH. Så ett gott råd är att ALLTID ha ett närstridsvapen med sig.

En situation som man helst inte vill hamna i. För blir man omringad och inträngd i ett hörn. Så är man rätt körd.

Och det hela blir ju inte bättre utav att det finns en bugg som gör att man inte kan skjuta. Fast man har ammunition kvar i sitt vapen. Så, närstridsvapen som sagt var. Ett måste. Samma sak gäller god planering.

För det går inte att bara springa  omkring som en virrig höna. För då springer man snart in i armarna på de levande döda. Samma sak gäller det för att campa. Glöm det, funkar inte. För NMRIH är uppdragsdrivet, och det respawnar nya Zombies precis hela tiden.

Man ska nämligen utföra en handfull uppgifter på varje bana. Och de kräver oftast att man ska flytta sig från en plats till en annan. Och det gäller som sagt var att överleva från punkt A till B.

Något som är lättare sagt än gjort. Jag skulle säga att det är mer eller mindre ett krav att man memorerar varje banan utantill. Så att man hittar runt över allt. För man har verkligen oddsen emot sig.

Man måste förflytta sig snabbt och smidigt. Och man dödar bara sådant som står i ens väg. Resten skitar man i, för det är bara slöseri på tid och ammo att skjuta på sådant som inte behövs.

Revolvern är kraftfull. Men den har bara sex skott. Så ha koll på hur många skott du gjort av med. För man vill inte höra ett ”klick klick” ljud när man står öga mot öga med en vägg utav ruttet kött.

Sure, det finns ju relativt gott om vapen i NMRIH. Men precis som jag nämnde tidigare. Ammunition är en brist vara. Så man får köra på Syndicate 1 principen. Vill säga att man plockar på sig så mycket vapen som man bara kan, och bunkrar upp med en massa vapen på ett bestämt ställe.

Så när man har slut på ammo. Så kastar man såldes bara ifrån sig sitt nuvarande vapen, och plockar upp ett annat. Det låter kanske drygt, men vill man öka sina överlevnadschanser. Så är det på så vis som man ska spela.

Givetvis så gäller ju samma sak för ammunition. Att ”om” man hittar ammo. Så bär man med sig det till en vis plats. Komiskt nog så ligger betydligt fler vapen och skräpar i NMRIH, än vad det gör ammunition.

Och precis som Rage Against The Machine och Zack de la Rocha skriker ut ”Know your enemy!”. Så gäller samma sak i NMRIH. Det finns nämligen olika slags zombies (eller infekterade då).

De som man bör passa sig mest för. Är de så kallade ”joggers”. De är snabba som fan. Och de känns igen genom att de alltid bär en joggingdress. Därefter så har vi snorungarna, korta, snabba och dryga små fanskap.


Pumphaglet är grymt effektiv på nära håll. Men det finns oftast ingen extra ammunition till pumphaglet. Och ha för tusan koll på hur många skott ni gjort av med!

De tas bäst om hand genom att använda sig utav närstridsvapen, samt att man duckar när man attackerar de. För annars kommer man inte åt de små liven, då man är för lång.

Så vad blir summan utav kardemumman då? Ptja, NMRIH är som roligast att spela ihop med andra via LAN eller internet (precis som de flesta andra speltitlar). Och om ni undrar hur NMRIH står sig mot andra Zombiespel.

Så kan jag sammanfatta det så här. NMRIH är inget dåligt spel. Men det är på tok för upprepande, det finns för få banor och för lite att göra. Vilket gör att spelet blir långtråkigt efter ett tag.

 För att inte tala om den handfull buggar som finns också.

Så någon slags Zombie revolution är det inte tal om i NMRIH. Däremot så tycker jag NMRIH är roligare att spel än t.ex. Zombie Panic och Killing Floor. Och i ärlighetens mening. Så tycks NMRIH vara ljusår bättre än t.ex. ZombiU till Wii-U.

Men nog finns det gott om potential i NMRIH alltid. Så förhoppningsvis så kommer NMRIH att växa och utvecklas med tiden.

Så vem vet. Kanske blir No more room In hell en Zombie revolution så småningom?

Plus
 + Gillra fällor för zombies
+  Relativt gott om olika vapen
+ Närstriderna är riktigt brutala
+ Roligt att spela ihop med andra  
+ Gratis att ladda ner och spela!

Minus
- Buggigt
- Enformigt
- NMRIH kommer nog att uppfattas som sjukt svårt utav de flesta

Handling/story:  7/10
Spelkänsla:  7/10
Grafik:  7/10
Ljud/Musik  6/10 
Kontroll:  9/10
Livslängd: 7/10

Totalt: 7/10 
Det finns gott om olika zombie speltitlar på spelmarknaden (nya som gamla). Men No more room In hell hör till ett utav de bättre i skaran. Och det till trots att spelet dras med en hel del buggar.

/Robin E
The Gaming Ground

Titel:  Half-Life Black Messa
Utvecklare: Black Mesa Modification Team
Format: PC
Genre: Action
Releasedatum:  14 september 2012
Svårighetsgrad:  Hard
Spenderad tid: +100 timmar
Snittbetyg internationellt:  87.67%  gamerankings.com


Om ni beskådat vad han gjorde för någon sekund sedan. Så hade ni också lagt benen på ryggen.

1998 var året då Valve förändrade spelvärlden och revolutionerade FPS genren med sitt Half-Life. Det var 14år sedan. Och i ärlighetens namn så har inte Half-Life åldrats så där jätte bra. Vi får ju inte heller glömma bort att mellan 1998 och 2012 så har det ju släppts en mängd FPS spel.

Doom 3, Farcry 3, S.T.A.L.K.E.R, Bioshock, Dishonored mfl. Kort sagt, Half-Life har inte haft så där jätte mycket att saga till om. Men så släpptes Black Mesa (En HL2 modd) efter 8års utveckling. Vilket i korta drag är en remake utav Half-Life 1.

Jag var nog dock inte ensam om att tro att Black Mesa blivit nedlagt. Men som tur är så släpptes Black Mesa den 14 September i år (efter mycket och men).


Åh, ursäkta. Låt inte mig störa. Jag ska låta er turturduvor vara ifred.

Men tro mig, den 8år långa väntan på Black Mesa har inte varit förgäves. För precis som Resident Evil Remake (jag älskar att referera till det spelet när det gäller just Remakes), så är precis ALLT omgjort i Black Mesa.

Och jag menar allt. Design, grafik, ljud, musik, ja, rubbet. Black Mesa drivs dessutom utav en modifierad version av Source motorn. Så spelar man på den högsta upplösningen, så får man en riktigt snygg spelupplevelse måste jag säga.

För att inte nämna att man nu kan påverka sin miljö för första gången i Half-Life också. T.ex. så går det alldeles utmärkt att lyfta upp en gasoltub och hiva den på en zombie. Eller varför inte gillra en fälla för sina fiender, genom att placera ut sprängbara lådor vid en dörr.

För att sedan bara vänta ut plågoandar. För att sedan sätta ett valplacerat skott i lådorna. Och sända de till månen? Man kan ta döda på sina fiender på rätt kreativa sätt i Black Mesa om jag säger så.

Är du sugen på en liten simtur?

Det ska dock nämnas att fiende A.In är bra mycket smartare än den i originalet. Och spelar man (som i mitt fall) på svårighetsgraden hard. Då kan man glömma bort det här med att campa, eller leka rambo.

Eftersom det helt enkelt inte kommer inte att funka så där jätte bra. Även om det gör det, så kommer man att få ta emot sjukt mycket stryk. Nej, istället så handlar det om att överlista sina fiender (Överraskningsmoment är att rekomendera). Samt att vara först på avtryckaren, och att vara pricksäker.

Jag skulle säga att man får köra på lite utav gerillakrigföring. För man får ju inte glömma bort att när väl legosoldaterna kommer in i bilden. Så är de bra många fler än en själv. Zombies, headcrabs osv. Fixar man ju lätt som en plätt.

Men när det börja trilla in en 5-10 legoknektar i bilden. Då är det inte fullt lika roligt att heta Gordon Freeman längre.


Minns ni Barney? Han är tillbaks. Med ett nytt utseende, samt ett hagelgevär.

Nog för att Gordons HEV dräkt ger ett extra behövligt skydd (när den är laddad vill säga). Men på sätt och vis så ingjuter den en slags falsk trygghet. För det krävs då inte många träffar från antingen Aliens eller legoknäktar. För att mätaren ska gå från 100 till noll på ett par sekunder.

Jag tror även att Black Mesa teamet har ändrat om så att man tar (och delar ut) mer skada ju närmare man är. T.ex. så är en hagelsalva på nära håll bra mycket dödligare på långt håll. Det är ju rätt givet nu mera, men jag har inget minne utav att det var så i originale från 1998.

Även alla vapen i Black Mesa har fått sig ett nytt utseende. Jag kan dock svära på att man tagit bort den alternativa eldgivningen för pistolen (utav någon konstig anledning). Så sammanfattningsvis så kan man väl säga att saker lagts till, och saker tagits bort i Black Mesa.

Och i överlag så har de flesta utav Black Mesa gängets design beslut varit positiva.


Burn motherfu**er, burn!

Så vad tycker jag själv om Black Mesa på det stora hela då? Ptja, Med tanke på att jag klarat ut originalet fler gånger än vad jag orkar räkna. Så hör jag helt klart till en utav de mest kräsna spelarna.

Men trots det så levererar Black Mesa den bästa Half-Life upplevelsen. En upplevelse som slår både originalet och Half-Life 2. Med andra ord, Half-Life har aldrig varit bättre än så här.

Så jag kan bara föreställa mig vad Half-Life oskulderna kommer att tycka om Black Mesa. För jag minns ju själv hur lyrisk jag var 1998 när jag spelade Half-Life för allra första gången. Man vart ju helt såld efter bara någon minuts spelande!

Plus
+  Mycket snyggare grafik än originalet
+  Bättre ljud och musik kvalité
+  Joel Nielsens musik
+  Smartare A.I
+  Nya dialoger

Minus
-  Buggigt på sina ställen
- Somliga platser från originalet är borttagna
-  Inte fullt lika revolutionerande nu som då

Handling/story:  7/10
Spelkänsla:  8/10
Grafik:  8/10
Ljud/Musik  7/10 
Kontroll:  9/10
Livslängd: 9/10

Totalt: 8/10 
Black Mesa är den ultimata Half-Life upplevelsen. Och Half-Life har aldrig varit bättre än så här. Punkt slut.

/Robin E
The Gaming Ground

Titel:  Diablo 3
Utvecklare: Blizzard
Format: PC
Genre: RPG/Hack n slash
Releasedatum:  15 maj 2012
Svårighetsgrad:  Hell
Spenderad tid: +300 timmar
Snittbetyg internationellt:  87.60% gamerankings.com

Haters gonna hate, som det brukar heta. Men det skulle ta Blizzard över 12år innan den kontroversiella (men ack så efterlängtade) uppföljaren till Diablo 2 skulle ha release (det ska dock nämnas att D3 varit under utveckling sedan 2001). Även om betan släpptes flera månader innan fullversionen hade release, så började hatet emot Blizzard och D3 redan innan betan ens släppts.

För man får ju inte glömma bort att vare sig Matt Uelmen (han gjorde musiken till D1 och D2), eller de ursprungliga hjärnorna bakom Diablo 1 och 2 (Max Schaefer, Erich Schaefer, Bill Roper och David Brevik) jobbat med D3.

Så redan där startade hatet emot D3, och hatet har ju inte blivit mindre utav det faktumet att fansen hållits på spänn i över 12år efter Diablo 2s release heller.


Ljuseffekterna är riktigt mäktiga i Diablo 3.

Fast hatet tog nog inte vid på allvar först den 28juni 2008. Det var nämligen den dagen då Blizzard visade upp Diablo 3 för allra första gången. Och Diablo fansen skrek rätt ut världen över.

”D3 ser ju för fan ut som ett jäkla Wow spel! Gulliga och färgglada färger över allt”, vart ju en rätt vanlig reaktion efter att Blizzard presenterat D3 under 2008 .Man kan väl utan att överdriva, säg att folk inte var nöjda över Blizzards design val. Det i sin tur lede till att Blizzard vart mailbombade med tusentals arga mail från Diablo fans från hela världen.

D3s lead designer Jay Wilson (han jobbade tidigare på Relic Entertainment med titlar så som Dawn of war och  Company of Heroes. Jay har även jobbat med Blood 2, coolt!) fick ta mot kopiösa mängder med kritik från alla håll och kanter.

Till slut så fick D3 teamet så himla lov att ändra på speldesignen i D3 (någon som de själva dock hävdar att de inte gjort som följd utav fansens kritik). Jag kommer själv ihåg att jag vart så där lagom orolig för att D3 bara skulle bli ett Wow goes hack n slash spel.

För det var ju sådana vibbar som man fick under sommaren 2008.


Vart än man går, så finns det saker att kötta (klicka) ihjäl. D3 är action från början till slut!

Men sakta men säkert så började D3 att ta form, och fansen började lugna ner sig. Eller ja, lite i alla fall. När så väl D3 betan släpptes under slutet utav 2011, så började folk få en rätt tydlig bild utav vad D3 skulle komma att bli för slags spel. Och vad de skulle kunna komma att förvänta sig.

Majoriteten utav alla som spelat betan var nöjde med det som de såg och upplevde. Men de flesta var nog överens om att det fanns mycket att åtgärda innan release, buggar osv. Själv så hörde jag till de som inte fick nöjet att spela betan, då beta-nycklarna gick åt som smör i solsken.

Så jag fick nöja mig med att läsa tidningar, kolla på filmer och hänga på Blizzards forum, för att få uppdates från de som spelade D3 betan. Min förhoppningar byggdes upp en hel del i början utav 2012.

Och efter mycket och men (releasedatumet flyttades ju fram flera gånger…), så släpptes slutligen Diablo 3 den 15 maj i år. Då hela min familj (förutom min mor) är Diablo fans och hardcore spelare sedan Diablo 1s release 1996.


Det råder ingen som helst tvekan om att världen är på väg att gå under i D3. Då zombies och lik eldas på stora högar runt om i riket.

Så fixade jag fram flera ex utav D3, så att hela familjen skulle kunna spela ihop. Min far är dock den största utav Diablo fans och spelare i min familj, så det var utan tvekan min far som längtat mest efter D3. Så när vi väl fått våra spel, installerat D3 på alla burkarna och skulle sätta igång och spela.

Så möttes vi utav en mängd olika fel. Error 37, 75, osv. Det var en ren mardröm, jag vart tvungen att läsa en hel del på nätet för att fixa felen.

Så att vi ens kunde komma igång och spela D3…och på den vägen har det gått, felen alltså. Buggarna  har spökat till och från mellan 15maj till slutet utav juli. Men om jag går in på själva spelet D3 istället.

När väl D3 kickade igång, så kände jag en vis lättnad iallafall. Nu återstod det bara att välja karaktärsklass och kön (ja, man kan nu välja mellan att spela som man eller kvinna). Det finns 5 karaktärsklasser totalt sätt.

Barbaren, munken, trollkarlen, häxdoktorn och demonjägaren. Jag valde att spela som Barabaren, då jag gillade den klassen i D2. Samt så tycker jag om att kötta mycket.


Ja, det går precis som i Diablo 2 att ha en följeslagare med sig. Och ibland, så kan andra haka på också (dock bara tillfälligt).

Jag kände dock en vis besvikelse över att man inte kunde ändra sin karaktärs utseende (man kan dock köpa färger till sina kläder, utrustning osv i D3, men ja, nog är det snålt på den fronten alltid), samt att man inte heller kan välja ras på sin karaktär. Typ Orc, Alv osv.

Man vill ju liksom kunna göra en så pass unik och annorlunda karaktär som möjligt, så att man sticker ut ur mängden. Jag förväntar mig helt klart att det här är något som Blizzard kommer att åtgärda i framtida expansioner utav D3.

Efter ett rätt mäktigt intro så startar D3, och man kastas in i en värld (Sanctuary) som snart är på väg att gå under. Och handlingen tar vid 20år efter Diablo 2, och Deckard Cain har dedikerat hela sitt liv åt läsa och tyda, forntida texter och böcker.

Allt för att kunna avslöja en eventuell profetia, som kan vara början på slutet för världen som vi känner den. Cain har dock inte burit bördan helt och hållet själv, för vid sida så har alltid hans systerdotter Leah infunnit sig (vars livshistoria är ett enda stort mysterium för henne själv, då hon vet inte ens vem hennes mor är).

Givetvis så trodde ortsbefolkningen i New Tristram att Cain blivit galen, men så en dag så störtade en mystisk stjärna rätt ner i katedralen där Cain och Leah befann sig. Det var början på helvetet, och starten på profetian.

Världens undergång har nu dragit igång på allvar, och det är nu man som spelare kommer in i bilden (man kallas för Nephalem i D3). Det allra första man gör är att bege sig till New Tristram för att undersöka den fallande stjärnan.

Men det hinner inte gå någon längre stund innan man inser att ondskan åter infunnit sig i världen. Zombies och demoner har dödat och ätit upp flera ur ortsbefolkningen, och de är hungriga på mer. Jakten på roten till ondskan (vars namn är Diablo) har bara börjat.

Det tog inte lång stund för mig att vänja mig med D3s nya inventory system och speldesign. Man hittar lätt runt i de olika menyerna. Och själva köttandet, ptja, extremt beroendeframkallande skulle jag säga.

Man får en väldigt stort glädjerush utav att klicka ihjäl våg, efter våg utav fiender. Rent grafiskt så ser D3 givetvis bättre ut än D2, men någon ögonbrynshöjare är det inte snack om. D3 har inget att säga till om på det grafiska planet i jämförelse med andra RPG titlar så som t.ex. The Witcher 2, Dragon Age 2 och Mass Effect mfl.


Jag kan inte direkt påstå att Dialogerna i Diablo 3 är särskilt välskrivna eller välgjorda precis. Blizzards D3 team borde ha kikat på Baldurs Gate serien bla.

D3 är inte fullt, men långt från så vackert som jag hade hoppats på. Det är ju trots allt 2012 nu. Fast samtidigt, det finns en tacksam feature som följd utav det. Nämligen att man kan spela D3 på i stort sätt vilken dator som helst (ungefär som med CS). Musiken i D3 var utan tvekan den största besvikelsen i min mening. Då musiken inte ens är i närheten så bra som Matt Uelmens klassiska Diablo 1 och 2 musik.

Musiken i D3 känns bara helt oinspirerat och påklistrat. Men om jag tar upp de positiva aspekterna istället. Jag gillar det nya health systemet, nu kan man liksom inte bara mata på med en massa health positions.

För det tar ett X antal sekunder innan man kan använda sig utav ytterligare en health position. Det tvingar liksom spelarna att tänka lite mer taktiskt, speciellt på de högre svårighetsgraderna i D3.

Jag gillar även att man kan skapa sina egna vapen längre fram i spelet (då med hjälp utav en smed som blivit ens vän och följeslagare i kampen emot ondskan), samt går det även att skapa egna och kraftfullare juveler (en juvelerare kan hjälpa en med det)

Vad vapen och ens vapenarsenal beträffar, så finns det gott om olika slags vapen till samtliga klasser. Så på den fronten är jag då inte besviken, fienderna är faktiskt betydligt roligare att slå ihjäl i D3, än i någon tidigare D3 titel.

Och det beror till stor del på det nya fysikmotor systemet (fiender flyger och far kors och tvärs över skärmen vid träffar), och att man har betydligt fler olika attacker att använda sig utav i D3.

Bossarna är även de så där halvskön att möta och dunka på, massiva och aggressiva. Precis som bossar ska vara. Level up systemet är dock väldigt begränsat (RPG med stödhjul, typ), det på så vis att man nu inte kan välja vilka attribut som man ska lägga sina poäng på.

Då det görs automatiskt, däremot så kan man välja speciella egenskaper själv. I form utav kraftfulla attacker m.m. En sak som däremot inte förändrats något alls sedan Diablo 1, är Blizzards grymt imponerande mellansekvenser.

Även de mest bortskämda och kräsna pc-spelarna, kan ej förneka att Blizzard lyckas på den fronten.  

Så på det stora hela så är iallafall Diablo 3 en vinnare i min ögon, det trots en svettig release och flertalet fel och buggar. Jag ska dock inte krypa under stolen med att D3 är långt ifrån perfekt, klanderfritt, och utelämnar en hel del övrigt att önska.

Plus:
+  Auto save funktion
+  Backgrunds historian är riktigt nice
+  Den nya fysikmotorn
+  Mellansekvenserna är grymt snygga!
+ Väldigt hög spelglädje
+ Tjäna riktiga pengar via D3s Action house!

Minus:
-  Går inte att spela offline
- Musiken hör dessvärre till den allra sämsta i hela Diablo serien
-  Buggarna vid och efter releasen
-  För få karaktärs klasser, raser och möjlighet att påverka deras utseende
- Dåliga loots

Handling/story:  7/10
Spelkänsla:  8/10
Grafik:  8/10
Ljud/Musik  6/10 
Kontroll:  9/10
Livslängd: 9/10

Totalt: 8/10 
Trots att 12år är en väldigt lång tid, så anser jag att D3 varit väl värd all väntan. Jag har spelat D3 i hundratals timmar själv, och ihop med vänner. Men aldrig tröttnat! D3 må inte vara det bästa RPG spelet som gjorts, men nog är D3 en värdig uppföljare till D2 alltid!

 

 


/Robin E
The Gaming Ground

positions