Melanie Lynskey spelar den kvinnliga stalkern Rose i 2 1/2 men. Jag trodde ärligt talat inte att sådana personer existerade på riktigt. Jag hade fel, så jäkla fel...

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja berätta den här historien faktiskt. Än mindre om den räknas som en pinsam, tragisk eller bara är en jobbig/obehaglig historia. Men förhoppningsvis så bjuder den på en unnderhållande läsning ialla fall. Så tillåt mig att kicka igång den här bisarra historien.

ja, historien börjar väl på ett ungefär så här. En gång i tiden så kom jag på den jätte briljanta idéen att börja söka efter tjejer på nätet via diverse olika dejtingsidor (jag tänker inte nämna några namn, men det var på två utav sveriges kändaste dejtingsidor). Det i och med att jag bodde i en väldigt liten stad på den tiden, utbudet var inte så där jätte stort precis...och alla kände alla.

So far, so good. Men det här var som sagt var några år tillbaks i tiden (3 minst). Så man var så där lagom naiv, godtrogen och förhoppningsfull. Jag vill dock poängtera ut redan i tidigt skede att jag INTE drar alla tjejer & kvinnor över en kam. Men nog var jag rätt så trött på det hela efter ett tag, det kan jag lugnt erkänna...


Nej, inte den stalker. Utan stalker som i en person som förföljer en, och är allmänt jäkla creepy. Annars var det rätt.

Egentligen så skulle jag kunna göra en novell utav min äventyr på nätet. Men jag har valt ut två utav mina allra värsta erfarenheter och upplevelser vad det gäller e-dejting. Tragiskt nog så är allt 100% sant, jag har inte överdrivet eller förstorat upp något.

Jag minns inte allt i en exakt kronologisk ordning, men jag tar historian om den trevliga stalkern ifrån Sthlm först. Nu sitter kanske en del och fnissar, men tänk hon Rose ifrån 2 1/2 men. Den här tjejen var utav samma kaliber, om inte värre ändå.

Jag minns inte om det var hon som kontaktade mig eller tvärtom, men i vilket fall. Hennes profil såg väl helt okej ut, inga röda red alert lampor än så länge. Men lamporna skulle snart inte bara börja lysa kommunist rött, utan de skulle snart även börja fatta eld och explodera.


Kathy Bates spelade den minst sagt sinnesjuka och besatta Annie Wilkes, i Stephen Kings thriller klassiker Misery (Lida i Sverige). Personen som jag hade att göra med, påminde läskigt mycket om hon i Lida filmen.

Inget illa menat, men det finns seriöst talat INGET som är värre än desperata kvinnor som uppför sig som små barn. Den här personen var en kombo utav bägge, men det skulle bli värre.

För ju längre jag chattade med vederbörande, ju mer roliga saker börjad komma fram. Hon hade t.ex. alla möjliga psykiska sjukdomar och fobier. Själv så vart man bara mer och mer kallsvettig ju längre vi chattade. Jag var verkligen tacksam för att jag inte lämnat ut mitt mobilnr, msn eller något sådant.

När jag dessutom fick höra att hon tänkte bli lärare, så tänkte jag typ tyst för mig själv "snälla, säg för fan att du skojar! stackars barn...". Till slut så försökte jag slingra mig ur det hela. Det lyckades jag med, och jag trodde jag var homesafe.


Jag fick ungefär samma min som Ash hade i Evil Dead när stalkern bestämde sig för att ringa hem till mig på min hemtelefon. Paniken var total.

Men fel, det var jag inte. För personen ifråga hade då inga som helst planer på att låta mig komma undan så enkelt. Det gick ett dygn eller två, och jag tänkte inte mer på det hela. Sedan såg jag att min mailbox (Via dejting sidan) var smockfull utav trevlig mail ifrån tjejen ifråga.

Jag behöver inte gå in på innehållet i detalj, men något fel i huvudet hade hon helt klart. Hon var maniskt besatt utav mig, hon skrev ungefär som om vi varit gifta och haft barn i flera år. Kort sagt, det var sjukt obehagligt att läsa.

slutigen så bestämde jag mig för att hoppa av sidan helt, tabort min profil osv. Jag trodde att det skulle få henne att sluta, samt att hon skulle fatta piken.  Men nej, för en vacker dag så började min hemtelefon ringa.


Cobra om någon borde veta hur man styr upp psykotiska kvinnor. Jag menar, han har ju klarat av både  gangster brudar, robot brudar och en förvuxen kvinna på säkert 500 meter.

Men eftersom jag hade nrupplysare så kunde jag se att telefonnumret inte tillhörde någon jag kände. Gissa vem det var? just det, stalker bruden ifrån sthlm. Hennes röst fick mig att tänka på hon ifrån filmen "Lida", fast en svensk version.

Jag själv försökte att hålla mig lugn och behärskad, jag tänkte väl något i stil med "Vad skulle Dirty Harry eller Cobra ha gjort i mina skor?".

Så jag var iskall, men damen i andra änden utav telefon var inte fullt lika road utav mitt uppförande. Till slut drog jag en vals att hon ringt fel nr, och spelade allmänt förvirrad . Jag trodde då att saken var ur världen.

Men någon vecka senare så fick jag ett sms utav en kompis (han var på en lokal klubb i min gamla hemstad), att en brud letade efter mig på klubben. Turligt nog för min del så vart hon uppstyrd utav någon annan på plats, då hon tydligen lyckades reta gallfeber på någon. Fast nog var jag på spänn både innan och efter den där händelsen.


Jag kom att tänka på en rätt udda tanke i samband med att jag skrev ihop den här historien. Tänk om jag också varit en stalker och en potentiel psykopat? jag undrar just hur det hade slutat ja. Men en yxa i ena handen som i American Psycho kanske? (som i övrigt är en väldigt bra film med Christian Bale i huvudrollen).

För det var ju som sagt var rätt uppenbart att hon inte hade alla hästarna i stallet. De var typ ute på vift ifrån allra första början. Själv så trodde jag att sådana här personer bara existerade på film, i spel eller i böckernas värld. Men så kom jag att tänka på att de flesta utav författare, komiker osv hämtar rätt mycket inspiration ifrån sitt eget privatliv och vardag.

Det finns liksom människor till precis ALLT, jag upphör aldrig heller att bli förvånad över hur pass sjuka, störda och stora idioter till människor det finns i den här världen.

Jag klarade mig ialla fall lindrigt undan den gången, men i dejt försök nr två så fick jag upplev allt face to face. Jag fick även det stora nöjet att besöka en inavlad super religiös stenåldersby någonstans i Jönköping. Men det är en helt annan historia, som jag tänker berätta om nästa gång.


/Robin E
The Gaming Ground