Titel: Pax imperia 2 Eminent Domain
Utvecklare: Heliotrope Studios
Format: PC
Genre: RTS
Releasedatum: 13 oktober 1997
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: + 10 timmar
Snittbetyg internationellt: 56% gamerankings.com

Det hela började med att Blizzard startade projektet i samarbete med Changling Software men som de sedan kom underfund med att det hela eventuellt skulle krocka med det ännu icke släppta Starcraft och des koncept. Så därav la de ned projektet och bollade över det hela till THQ som fick köpa upp det. Men THQ i sin tur anlitade en spelstudio till att göra jobbet, nämligen ”Heliotrope Studios Inc” 1996.

Pax imperia: Eniment Domain bygger de 4 X’en (Explore, Expand, Exploit, Exterminate) som är en typ av strategigenre som är helt underbar för den skänker alla makthungriga gossar och flickor ett visst behag när de får chansen att erövra världen, hehe.


Det är mycket siffror, statestik och detaljer att hålla kolla på i PAx Imperia 2.

Det som skiljer Pax Imperia från andra spel inom samma genre och årtionde t.ex. Civilisation, Master of Orion och Alfa Centuari är att de är tur och ordnings baserade, Pax Imperia är realtids baserat. Annars så skiljer sig inte spelen särdeles mycket utöver det att story, handling och upplägg är något annorlunda.

Skapa en ras eller välj en utav de 8 befintliga och ta dig genom alla hundratals solsystem, kolonisera planeter och manövrera dess ekonomi och utveckling, forska till dig de 350 olika teknologierna eller stjäl dem. Erövra alla världar genom krigsföring eller genom allianser - utforska, utöka, utnyttja, utrota, valet är ditt.

Så gillar man ovanstående exempel så ska man helt klart ge Pax Imperia: Eniment Domain en chans!

Plus
+ Turordningsbaserad charm
+ Man kan designa sina egna rymdskepp
+ Det går att sparka sina politiker om de gör ett dåligt jobb

Minus
- Lite väl kort kanske
- Ett djupare innehåll hade inte varit helt fel
- Striderna hade kunnat göras bra mycket bättre

Story: 3/5

Spelkänsla/Inlevelse: 4/5

Visualisering: 4/5

Effekter: 3,5/5

Kontroller: 4/5

Ljud: 3,5/5

Totalt: 22/30



/Adde
Gaming Ground Sverige

Titel: Streets Of Rage Remake
Utvecklare: Bombergames
Format: PC
Genre: Beat em up
Releasedatum: 3 april 2011 
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: + 100 timmar
Snittbetyg internationellt: ????


Man kan välja att spela i vilken ordning som helst. Det finns nämligen inga krav på att spela igenom banorna i en vis ordning.

Jag trodde ärligt talat att jag aldrig någonsin skulle få uppleva ett nytt Streets of Rage spel. Med tanke på att SOR3 släpptes 1994 (över 17år sedan) och den påstådda uppföljaren (SOR4) för Dreamcast lades ner nästan lika snabbt som den påbörjade (SOR4 projektet startade dock redan 1999).

Uppföljaren till DC skrotades för att de som gav tummen upp eller ner för olika projekt hos Sega hade noll koll på Streets of rages historia (bra jobbat där *facepalm*). Resten vet vi, åren gick och inget nytt SOR spel kom ut.


I SORR så finns det nu ännu mer olika slag och kombos. Dessutom så går det alldeles utmärkt att ha med sig en A.I styrd medspelare.

Men så hände det något runt år 2003 någon gång. Ett gäng grafiker, kodare, designers och musiker hade fått nog utav SEGA och att det aldrig hände något med SOR serien. Bombergames är teamet som gjort något åt saken. De ligger nämligen bakom hela Streets of Rage Remake projektet.

Jag hörde talas om SOR-Remake för ungefär 3år sedan och jag har följt deras arbete väldigt noga sedan dess. Men jag började bli orolig när åren gick och ingen final version släpptes. Sure, det fanns ju beta versioner att ladda ner. Men det var mer eller mindre dött på uppdaterings fronten under en väldigt lång period.


I princip ALLT har blivit uppdaterat eller utbytt i SORR. Grafiken, musiken m.m.

Men så en dag så fick jag höra att den slutgiltiga versionen utav SORR nu fanns uppe och redo att laddas ner och avnjutas. Jag bokstavligen kastade mig över min dator och började nerladdningen. Nu ska jag återberätta vad jag upplevt under flera veckors tid och under hundra och åter hundratals timmars spelande.

Det kändes som att komma hem, fast till ett mycket vackrare, charmigare och coolare hem. Inte nog med att grafiken, musiken och bandesignen fått sig en total remake. Det finns nya fiender, bossar, spelbara karaktärer, vapen (maskingevär och granatgevär bla), kampanjer och mellansekvenser.

Jag lade även märke till att Bombergames utvecklat SOR Remake på så sätt att det känns lite arkadaktigt, fast på ett positivt sätt. Det är lite svårt att förklara för någon som inte spelat på en riktig arkadmaskin förut, men menyerna och allt känns väldigt Arkad.


För pengarna som man samlat på sig under spelets gång så kan man låsa upp hemliga karaktärer eller köpa diverse annat gott och smått i shopen.

En annan riktigt cool sak är att man nu kan välja att ha med sig en A.I styrd medhjälpare (ska man spela på den svåraste svårighetsgraden så kan det nog vara en fördel att göra det). Och har man låst upp alla de spelbara karaktärerna så kan det bli en sådan udda duo som t.ex Mr X och Axel Stone.

Min favorit karaktär är dock Mr X livvakt Shiva och den duon som jag gillar bäst är Shiva och Max Thunder (en gigantisk brottare). En högst dödlig kombo utav blixt snabba kamsports sparkar och slag, råmuskel styrka samt tunga/smärtsamma wrestling grepp/kast.


Oavsett vilken del utav SOR man spelar, så kan man använda sig utav special attacken (alltså att polisen hjälper än. Såvida man inte är Mr X, Shiva eller någon annan ond karaktär).

En annan häftig feature som Boombergames kastat In är att man har möjlighet att välja sin egen väg under spelts gång och det påverkar också vad som händer på skärmen, så kallade alternativa ruter. Man ska dock tänka sig för INNAN man väljer väg. För det är inte alltid till äns fördel att välja en vis väg.

Det kan bli lättare, men det kan mycket väl bli svårare också. Men summan utav det hela blir ju att omspelningsvärdet blir enormt. Men det är mer. Det finns flera olika spelläggen i SOR Remake och det ska gå att spela online också, med eller emot sina vänner.

Som ett troget SOR fan så kan jag säga så här mycket. Streets Of Rage Remake är spelet som Sega önskat att det själva gjort, det är det bästa SOR spelet i serien och det är det bästa Beat em up spelet som någonsin gjorts.

Plus
+ Bättre grafik
+ Gott om nya karaktärer
+ Ny musik
+ CPU spelare
+ Stort omspelningsvärde

Minus
-  Jag hade gärna velat ha fler slagkombos och en block funktion

Handling/story:  -/10
Knappast  det som man bryr sig om i SOR serien.

Spelkänsla: 9.0/10
Det finns inte mycket som slår känslan att sätta en perfekt kombo på Mr X för att sedan slamdunka honom i golvet. Eller att veva runt med en katana på dansgolvet och se sina fiender flyga åt höger och vänster.

Grafik: 8.2/10
Kanske inget som man hetsar upp sig över idag. Men nog är SOR Remake något utav det snyggaste som gjorts inom beat em up genren.

Ljud/Musik  9.2/10
Yuzo Koshiro musik har och kommer ALLTID att vara odödlig, tidslös och epic.

Kontroll: 8.8/10
SOR serien har mer eller mindre alltid lidit utav halv sega kontroller. Men Bombergames Remake har blivit bättre på den fronten utan tvekan.

Livslängd: 9.0/10
Med tanke på  att SOR Remake innehåller SOR 1,2,3, flera extra kampanjer, upplåsbara karaktärer, alternativa slut och annat godis. Så har man att göra så det räcker i bra många timmar framöver.

Totalt: 52/60
Efter 8års slit så lyckades Team Bombergames färdigställa sitt drömprojekt. De vill skapa den bästa Streets Of Rage upplevelsen och ge serien en total makeover. De lyckades med precis allt det, dessvärre så satte Segas advokater krokben för SOR Remake. Synd, med tanke på att SOR Remake är det bästa som någonsin gjorts inom Beat Em Up genren och den bästa versionen utav SOR som släppts.





/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: Doom Collectors Edition
Utvecklare: ID Software
Format: PC
Genre: FPS
Releasedatum: 2 juli  2004
Svårighetsgrad: Ultra Violence
Spenderad tid: + 50timmar
Snittbetyg internationellt: 75% gamerankings.com


Ikeas nyaste sortiment tillskott ” Helvetica” vart en dunder succé hos både hårdrockarna och death Metal fansen.

Det sägs att gammal kärlek aldrig rostar, att legender aldrig dör och att något som är epic varar för evigt. De tre sakerna stämmer för det mesta och samtliga punkter stämmer in på ID Softwares FPS klassiker Doom. Jag anser fortfarande att de två första Doom titlarna hör till något utav det bästa som skapats inom FPS genren (och i spelväg i övrigt).

John Romero, John Carmack, Tom Hall, Bobby Prince och resten utav ID gänget skapade historia i och med Doom och de förändrade världen och tv-dataspels branschen för all framtid.


Tackvare att Doomsdays är väldigt mod och plugin-vänlig utav sig, så kunde jag utan problem öka blod och splat effekterna/mängderna.

Själv har jag inte spelat de klassiska Doom titlarna på bra många år nu, mestdels för att jag väntade på att Doomsday skulle patchas upp ytterligare, för de tidigare versionerna var verkligen grymt jäkla buggiga. Samt så ville jag verkligen ta mig tiden att putsa till Doom titlarna så bra som det bara gick utan att rubba på den patenterade Doom charmen och själen.

Så till slut så var tiden kommen och jag installerade collectors utgåvan utav Doom (som innehåller Doom 1, 2 och Final Doom). Sedan påbörjade jag processen med att förfina Doom till grafisk perfektion, i samma veva så försökte jag även att öka realismen i spelet.


Inom loppet utav några få hundradels sekunder så är julskinkan serverad och klar.

Det genom att installera en plugin som tvingar än att ladda om sina vapen (en feature som alla moderna FPS titlar haft sedan hur många år som helst tillbaks i tiden). Det innebär att man inte längre bara kan brasa på och att ammunitionen är slut när den är slut.

Utan man måste hålla koll på hur många skott man har kvar i sitt vapen. Det är liksom ingen jätte bra ide att gå runt hörnet med bara ett skott kvar i hagelgeväret. Det tar nämligen en stund att ladda om, och under den tiden är man ytterst sårbar.


Ah, hagelgeväret, min klara favorit i Dooms vapenarsenal. Man rensar effektivt bort oönskade demoner och monster med dess hjälp.

Doomsday modden öppnar som sagt dörrarna till möjligheternas land för den som har tid och ork att leka med grafik, kod och editorer. När jag väl var klar med allt trixande (efter bra många timmars jobb) så var Doom vackrare än någonsin.

Jag skippade dock 3D textur skinsen på fienderna, det såg liksom på tok för Quake aktigt ut, och det passade inte riktigt in i Doom imo. Dessutom så ansåg jag att fienderna inte såg lika skräckinjagande ut längre heller.

Jag la därför all kraft på att fixa så att fienderna fick en högre textur skärpa istället (mindre suddigt och högre upplösning). Slutresultatet vart minst sagt uber epic och mäktigt. Så ska man spela de första Doom titlarna igen, så ska man helt klart installera Doomsday + de plugins som faller än i smaken.


Utan tvekan de drygaste och jobbigaste fienderna i hela Doom serien. Deras mumlande skrämmer
nog slag och ingjuter respekt hos de flesta.

Vad det gäller Doom spelen i sig så är spelkänslan och spelglädjen helt intakt. Sure, det är samma banor, fiender, vapen osv (så vida man inte ändrar och byter ut allt det också då). Men det är just precis så som jag vill ha det.

Varför laga något som inte är trasigt? I mitt fall så nöjde jag mig med att göra ett redan grym spel-serie ännu bättre,  det räckte bra så ansåg jag.  Jag har spelat i stort sätt var enda version som finns utav Doom serien, till diverse olika format.

Men det som jag lyckades framställa vart i min mening den ultimata Doom upplevelsen. Doom blir inte så mycket bättre än så här.


Glöm monster spindeln i imse vimse spindel. Det här the spider of spiders, och den har en minigun fäst vid sin kropp också.

Sure, man kan väl inte låta bli att fantisera om hur Doom 4 kommer att se ut att vara. Men jag hoppas innerligt att ID Software behåller Doom själen intakt. Själv så skulle jag nöja mig med ett Doom med dagens grafik i princip (fast med en uppdaterad bandesign så klart), det räcker mer än väl.

För min del är och kommer Doom ALLTID att vara förknippat med högklassig slaktunderhållning och musik som kan få vem som helst att headbanga, samtidigt som man drar iväg en BFG slava och gör köttslams utav allt på skärmen.

Plus
+ Bättre grafik, nya effekter m.m.
+ Mer realism
+ Free mouse look
+ Bättre ljud och musik kvalité

Minus
- Lite väl mycket Déjà vu kanske
-  Final Doom helt klart, urtråkig bandesign och uruselt upplägg

Handling/story:  -/10
Noll handling typ, men vem bryr sig. Doom handlar om att döda saker i rasa takt och att upprepa den processen om och om igen. Och att ha jäkligt kul medans man göra det.

Spelkänsla:  8.8/10
Man är kanske inte lika triggad som när man spelade Doom för allra första gången. Men nog fan har man kul alltid.

Grafik: 8.0/10
Knappast något som kan mätta sig med dagens standard. Men det funkar och det ser bra ut ändå.

Ljud/Musik  9.0/10
Musiken är IDDQD, så simpelt är det. Bobby Prince ftw!

Kontroll:  9.0/10
Oklandrig och förfinad tackvare att man nu kan använda sig utav musen och kolla fritt i alla tänkbara vinklar och grader.

Livslängd: 8.5/10
Då Doom collectors edtion innehåller både Doom 1, 2 och Final Doom så har man en hel del speltimmar framför sig. Sedan finns det ju ett visst omspelningsvärde för de som vill hitta alla hemligheter och bonus banor.

Totalt: 50/60
Nu valde jag att göra en sammanställd recension på samtliga utav de första Doom titlarna, istället för att recensera de var för sig. Jag tror att det vart/blir bäst så. Doom collectors edition är ett måste i allas spelsamling, det är som en helig relik över allt det som gör FPS genren så kick ass. Bort ser man ifrån Final Doom, så är den här Doom samlingen minst lika mäktig som en BFG 2000.





/Robin
Gaming Ground Sverige

Hur tusan kommer man äns på en sådan här titel? efter ett par flaskor sake troligen...

Det verkar som om Godzilla fått konkurrens borta i Japan, nu finns det en gigantisk bikini brud som går rampage där också. Tamsoft Corporation tyckte uppenbarligen själva att det var en rätt igenom briljant ide att göra ett spel kring kring en kurvig supermodel brud och mycket naken hud.

Man behöver inte anstränga sig så värst mycket för att lista ut vilka och vilken målgrupp de vänder sig till med Demolition Girl. Själv är jag rätt så förvånad att spelet äns släpptes i EU i pal version (jag undrar vad 505 Games tänkte med där? att sex säljer troligen...). Jag testade på spelet l typ en kvart igår (jag var bara tvungen att testa och se HUR pass B titeln var och är), men jag pallade verkligen inte att tugga igenom eländet i mer än just en kvart.

Storyn i sig är ju bara den skrattretande dålig. En model brud är ute på semester vid någon sandstrand i närheten utav Japan och när hon kollar bort för en stund så biter en alien henne i foten. Det förvanldar henne till en arg gigantisk bikini model som attackerar Japan *facepalm*.


Att ta hennes bystmått m.m. hör till spelet. Och det är av ytterst vikt för Japans överlevnad att man gör det korrekt.

Demo Girl är verkligen lågbudget och kalkon så det skriker om det. Det hade ju dessutom varit mycket roligare om man fått spela som jätte bruden istället för att attackera henne med pansarvagnar och flygplan. Och kontrollerna...my gawd! känns som om man spelar något riktigt uselt gammalt nes spel.

AVGN borde seriöst talat plåga sig igenom Demo girl (om man nu inte redan gjort det sedan tidigare). För det finns verkligen ingen som helst anledning till att man äns ska köpa och spela igenom Demo girl (speciellt INTE PAL versionen). Jag menar, spelet är så pass uselt att man nästan gråter utav frustration när man spelar det.

Har man inte gubbsjukan eller är ett allmänt pervo så finns det INGEN som helst anledning att slösa vare sig pengar eller tid på Demolition girl. Så håller er så långt borta från skiten som det bara går!

Jag ger spelet betyget 2/10 med motiveringen "trasiga kontroller, uselt gameplay, halvtaskig grafik och noll återspelningsvärde".



/Player X
Gaming Ground Sverige

På 80talet så var Tom kungen.

Det har verkligen varit ett riktigt pissväder i stort sätt hela dagen idag. Och då passar det ju verkligen bra att ta fram en filmklassiker och bara relaxa i lökcentralen (min soffa). Denna gången så poppade jag i Tom Cruis genombrotts film "Risky Business", som är en drama/komedi från 1983.

Det var dock inte bara Tom som slog igenom i och med Risky Business, den heta baben Rebecca De Mornay fick sin stardom hon med. Risky Business vart som sagt var en dunder succé och fick en kultstatus, det är en sådan typ av film som man måste se minst en gång i sitt liv.

Personligen så anser jag att det är en utav de bästa teen filmerna som gjorts. Själv handlingen är ju klockren bara den och karaktärerna är odödliga. Rikemans ungen Joel Goodson (Tom Cruise) får hela huset för sig självt när hans päron beger sig ut på en resa.

Givetvis så hinner de inte mer än att sätta sig i bilen så planerar den unge Joel och hans polare för världens mega  fest. Men det blir lite mer än så...Joel får ett telefonnummer till en prostituerad vid namn Lana (Rebecca De Mornay), via en transvestit.

Inget skulle bli sig likt efter en natt med Lana, på gott och ont. Tom Cruis var verkligen guld i den här filmen och han gör en utav sina bästa roller i Risky Business.

Så yesbox, Risky Business är en måste film. Har ni inte sett den så gör det!

Betyg 9/10



/Robin
Gaming Ground Sverige

En kultförklarad film som det gjorts hur många parodier som helst på sedan 80talet.

Jag poppade i en riktig 80tals klassiker i min dvdspelare idag. Jag syftar på Brian De Palmas gangster film Scarface med Al Pacino i huvudrollen som Tony Montana Aka Scarface. Jag har sett filmen många gånger förut, men av någon anledning så har det blivit mer eller mindre en tradition för mig att ALLTID kolla på den minst en gång per år i sammband med sommaren.

Så jag tänkte göra en mini recension utav Scarface. För det första så finns det INGEN gangster film som äns kan mätta sig med Scarface (möjligtvis Al Capone med Robert De Niro i huvudrollen, eller Gudfadern serien), hela filmen är full utav minnesvärda citat, scener och karaktärer.

Sedan är ju Tony (Al Pacino) pricken över i:t också. Jag tror nog ingen annan har kunnat göra ett bättre jobb än  Al. För de som inte vet vad Scarface handlar om så kan jag sammanfatta det lite kort. Tony var en kubansk fånge som lyckades ta sig till Miami, Usa på 80talet (Tony trivdes inte så där jätte bra på Kuba, dessutom så var det oroliga tider på gång där).


"In this country, you gotta make the money first. Then when you get the money, you get the power. Then when you get the power, then you get the women."

Väl i Miami så börjar Tony jobba som någon slags diskpojke vid någon vägsylta och det passade inte Tony i smaken precis. Han ville ju bli rik och få makt. Så han söker sig till den under världen och börjar smått som hantlangare, men jobbar sig snart upp i gangster hierarkin.

För kokainet flödar i Miami och alla som säljer det blir rika som troll. På alla sätt och vis så lever Scarface upp till den amerikanska drömmen, att allt är möjligt och att alla kan bli rika om man jobbar hårt. Fast Tony valde som sagt var den mörka sidan för att uppnå allt det där. Jag tänker inte spoila hur filmen slutar, men jag kan säga så här mycket ialla fall.

Slutet utav Scarface säger egentligen allt, mer än miljoner ord eller 3timmar film. Tony sammanfattar slutet rätt så bra själv "I'm Tony Montana! You fuck with me, you fuckin' with the best!" och "Say hello to my little friend!"

Scarface är på alla sätt och vis en odödlig film, bara musiken i filmen är i sig epic. Så ja, Scareface är en måste film att se innan man dör.

Betyg 8/10

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: The Hive
Utvecklare: Vanni del Moral/titusthreex
Format: PC
Genre: Action/ Survival horror
Releasedatum: 30 augusti  2010
Svårighetsgrad: Normal
Spenderad tid: +10timmar
Snittbetyg internationellt: ????


Även om Alex skulle råka få slut på ammo till sina vapen, så kan han alltid använda sig utav sin teaser (elpistol) istället.

Efter att ha läst en hel del positivt kring Vanni Dels indie action/horror spel The Hive så fick jag äntligen tummen ur och laddade ner spelet. Vanligtvis så brukar jag inte ha några jätte stora förväntningar inför ett indie spel.

Men denna gången så var jag rätt så upphypad. Jag skulle dock inte komma att bli besviken. Låt mig få förklara och berätta varför. Det hör för det första inte till vanligheten att någon äns gör ett survival horror spel till/för pc längre, än mindre en indie titel.

Man spelar som journalisten Axel Rig, vars uppdrag är att infriltera och undersöka en forsknings-bas. För Axel misstänker nämligen att folks mystiska försvinnanden hänger ihop med forskningsstationen på något sätt (vilket Axel också får bekräftat rätt omgående). Det ingår även att samla ihop bevis under resans gång som kan binda forsningsstationen till folks försvinnande också.

Det ligger bevis lite här och där, samt vittnen som kan tala om vad som egentligen ägt rum kring basen. Men det är lättare sagt än gjort, då det formligen kryllar utav beväpnade soldater både innanför och utanför basen.



Det finns speciella datorer som man kan spara på utspritt lite här och var genom spelet.

Till en början så är man bara beväpnad med en elpistol, så det gäller att fimpa sina fiender medans de har ryggen vänd emot än. För man har inte mycket att säga till om emot hagelgevär och kulsprutor.

Men det dröjer inte heller särskilt länge innan man finner vapen utav större kaliber och dödlighet. Dock så blir även motståndet allt svettigare ju längre man kommer, så det jämnar ut sig. För man kommer att stöta på både zombies och muterade monster som mer än gärna äter upp än levande.

 

Vem sa att det skulle bli en lätt sak att överleva? Det är mer än bara zombies och elitsoldater som vill ta död på dig kan du tro.

Tankar som förde genom mitt huvud medans jag spelade var sådant som att The Hive har en del likheter med spel som Flashback, Prince of persia och svenska Iji. Vilket bara är positivt, men allt med The hive är dessvärre inte positivt.

T.ex så är kontrollerna lite små dryga (de hänger inte riktigt med i svängarna) och grafiken känns väldigt flashaktig.  De bitarna som där emot är riktigt välgjorda och bra är handlingen, spelkänslan och hela atmosfären är riktigt nice.

 

Enstaka soldater är kanske inget större problem. Men när det börjar närma sig ett 20tal åt gången, då börjar det allt bli lite svettigt.

Det finns pussel moment i The Hive, men de är inte många och de är ytterst simpla (ungefär som i de tidiga delarna utav Resident Evil). Hur är det med skräcken då? Ptja, det är inget Silent Hill, Fear eller AVP direkt.

Det finns där emot en del moment under resans gång som är lite så där obehagliga (på ett bra sätt). Fast någon ”Flyga ur stolen och hoppa upp med huvudet” i taket skräck är det inte tal om i det här fallet. Räknar ni iskallt med det så kommer ni bara att bli besvikna.

 

Man kan attackera antingen högt, mellan eller lågt (typ som I de första Resident Evil spelen).

Jag ska dock nämna att jag ändå vart positivt överraskad över hur pass djupt, omfattande och underhållande The hive faktiskt var och är. Under den relativt primitiva grafiken så gömmer sig ett riktigt guldkorn. Även om det finns en del saker som överskuggar helheten så är ändå The Hive värt att ladda ner och spela igenom minst en gång.

Plus
+ Bra musik
+ Spännande och medryckande handling
+ Zombie slakt
+ Gratis

Minus
- Rätt enformigt
- Inte världens bästa kontroller
- Dialogerna är rätt B

Handling/story:  7.4/10
En väldigt bra handling för att vara ett indie spel. Något annat kan jag inte påstå.

Spelkänsla:  7.0/10
Det är lite synd att den sega kontrollen förstör helhets upplevelsen och uttrycket. För utöver just den biten, så är det Hive en riktigt trevlig och

Grafik: 7.0/10
Grafiken må vara charmig. Men det räcker tyvärr inte hela vägen fram. I synnerlighet inte när man inte äns kan spela i fullskärmsläge.

Ljud/Musik  7.2/10
Musiken är väldigt stämningsfull och passande. Den höjer spelkänslan avsevärt.

Kontroll:  6.8/10
Det enskilt största irretationsmomentet i The hive ärspelets kontroller. Det känns som om man spelar något drygt nes spel vid vis moment.

Livslängd: 7.0/10
The hive är knappast ett spel som man kommer att spela om och om igen, från början till slut. Det finns liksom inte så mycket extra godis som motiverar än att göra det. Men man kommer att få en helsikes trevlig upplevelse under första genomspelningen.

Totalt: 42.4/60
The hive är ett underhållande action/plattforms äventyr. Men indie titeln är långt ifrån perfekt. Haltande kontroller, halvdana dialoger och en grafik som inte riktigt lever upp till mina förväntningar (helt okej för ett indie spel dock). Men trots det så levererar The Hive en genigen och trevlig upplevelse, med en del överraskningar längs med vägen.

 

/Robin
Gaming Ground Sverige

Titel: The Thing
Utvecklare:  Computer Artworks
Format: PC
Genre: Action/ Survival horror
Releasedatum: 20 September  2002
Svårighetsgrad: Hard
Spenderad tid: +10timmar
Snittbetyg internationellt: 77.33% gamerankings.com


Det är inte så där jätte lätt att koncentrera  sig på att hacka en dator när det är monster och blodiga lik över allt.

Jag vet inte hur många utav er som minns skräck kult film klassikern ”The thing” från 80talet med Kurt Russell i huvudrollen. Men spelet tar vid där filmen slutade, och situationen har inte förbättrats nämnvärt mycket sedan eftertexterna i filmen börjat rulla förbi på tvskärmen.

Läget är kritiskt på en utav de hemliga forsknings stationerna vid Antarktis. Saker har börjat spåra ur helt och hållet. Oidentifierade monster har börjat härja runt hejvilt och personalen på plats dör som flugor.


Inventarie listan/menyn är ytterst simpel och lätt att förstå sig på. Den är uppdelad i en vapen och föremåls sektion.

Så Blake (huvudkaraktären) och hans/ditt team har blixtinkallats för att åka ut till basen och ta reda på vad tusan som hänt egentligen. Själva känslan som man får kring helheten i The thing påminner lite om den som man kände av i filmen Alien 2.

Det är väldigt tyst och lugnt till en början, man skrämmer sig själv flera gånger och stämningen byggs upp stegvis. Sedan brakar helvetet lös totalt. När man väl droppats av via en militär helikopter, mitt ute i ingenstans i ett iskallt vinterlandskap.

Så börjar spelet och man får ta kommando över 3st militärer, och alla har sin egen unika egenskaper & personligheter.


Man kommer att bli väldigt paranoid i The thing. För man vet INTE vilka som är monster och vilka som är människor. Om man inte har tillgång sprutor så att man kan ta blodtester vill säga.

Kruxet och tvisten är bara den att man inte vet VILKA man kan lita på. Vem som helst kan vara infekterad utav det utomjordiska hotet. Så man har mer eller mindre alltid en liten olustig känsla när man ska lämna över ett vapen till en främmande människa som man just träffat på.

Då personen ifråga när som helst kan skjuta dig i ryggen med vapnet som man precis givit honom (på tal om honom, det finns inga kvinnliga karaktärer i The thing. Utav någon oförklarlig anledning…)

Det gör oftast att man är alert och på spänn precis hela tiden. Märker man av avvikelser eller att någon uppför sig konstigt, så har man tre alternativ. 1. Ta ett blodprov (då får man veta om läget är okej eller inte) 2. Skjut ihjäl personen, en 50/50 chansning så att säga 3. Avvakta och ha koll på personerna runt än.


En rätt så obehaglig scen där en militär kommit underfun med att han börjat förvandlats till ett monster. Han valde att skjuta sig själv i huvudet…

Saken blir väl inte heller direkt bättre utav att dom goda NPC karaktärerna är dumma som spån. Dom går i äns väg eller så skjuter dom än i ryggen…eller så placerar dom sig i skottlinjen. Och under somliga partier i spelet så är det lika med game over, då NPC karaktären ifråga kanske behövdes för att öppna en dörr eller liknande.

Man märker även av buggar här och där. T.ex att NPC gubbarna går in och fastnar i vägar, eller att dom försvinner spårlöst (utan någon som helst förklaring). Det är så där lagom kul eftersom att det finns områden som är smockfulla med blodtörstiga aliens.

Man måste även ta hänsyn till hur vida NPC gubbarna litar på än eller inte. Är deras förtroende för lågt för dig, så vill dom vare sig joina ditt team eller hjälpa dig alls. Men förtroendet brukar höjas om man ger dom ett vapen eller sjukvård.

Den här synen är en vardag i The Thing. Finns inget som är så trevligt som att tända lampan i ett mörkt rum och upptäcka att det står en hel grupp med förvuxna monster på andra sidan fönstret.

Vapen finns det dock relativt gott om. Både vad det gäller ammo och vapensorter. Några större överraskningar  är det dock inte tal om på vapen sidan. Det är standardutbudet. Pistol, maskingevär, hagelbrakare mfl (eldkastaren är min favorit).

Monster/alien fronten är lite bättre. Fast det känns som om variationen kunde ha varit bra mycket bättre än vad den är. Finns en handfull olika fiender bara. Men en del utav av dom är mer än creepy.

Det finns t.ex något förvuxet monster som bara rushar emot än i full fart (se bilden ovan). Den typen av monster tål dessutom en hel del stryk (och de går ENDAST att döda med eldkastare också).


Man kan byta över till FPS vy om man vill (annars är det tredje persons vy som gäller). Det är lite Golden Eye över det hela tycker jag, på något konstigt sätt.

En cool sak med The thing är att man kan switcha mellan tredje persons vy till första personsvy. FPS vyn känns lite som golden eye (fråga mig inte varför) och i ett parti utav spelet så känns det nästan som om Resident Evil goes FPS (för att inte tala om Alan Wake vibbar ifrån allt lamp viftande).

Skräcken i The Thing är inte great, men inte dålig heller. Den håller nog troligen en bättre standard än många utav dagens skräckspel. Men ja, man hade väl förväntat sig något extra, då det mesta är väldigt förutsägbart.

Bossarna å andra sidan är riktigt jäkla massiva, nasty och skräckinjagande. Men, men, The thing är långt ifrån ett fulländat, perfekt och excellent spel. Det finns en handfull uppenbara brister, fast dom positiva bitarna är fler och väger in mer. Hade dock hela The thing varit som mitten del utav spelet, då hade betyget också varit bra mycket bättre.

Och med tanke på att The thing kan hittas i rea lådorna för typ 79-99kr så finns det egentligen inte så mycket att fundera över. Buy It!

Plus
+ Våldsamt roligt
+ Underhållande vapen
+ Massiva monster bossar
+  Bra skräckstämning till och från

Minus
- Ingen kurt Russel
- Väldigt ensidigt, begränsat och på räls från början till slut
-  NPC karaktärerna är dumma som stryk och bara försvinner spårlöst ibland
-  Buggar, halvtaskiga kontroller och tråkiga partier

Handling/story:  7.0/10
En rätt så simpel storyline. Det har spårat ur vid en hemligforsknings station (finns det äns några som INTE är hemliga?) och XXX och hans team har skickats ut för att städa upp samt rädda dagen + världen.

Spelkänsla:  7.7/10
Första delen av spelet är riktigt, riktigt segt. Man springer mest runt och letar efter nycklar, människor och dokument. Andra halvan av spelet är som en helt annan titel. Där är underhållningsvärdet högt, skräcken är närvarande och stämningen är svettig. Slut biten vill man helst bara glömma bort.

Grafik: 8.2/10
Långt över godkänt för att vara då, helt okej idag. Men knappast något att bli upphetsad över.

Ljud/Musik  7.5/10
Musiken är rätt blandad. Allt ifrån hets, adhd cp damp panik, lugn hiss musik till ”Det är något elakt där ute som vill äta upp ditt ansikte”. Men det är inget som man kommer att lägga på minnet som sagt. Så nej, musiken är inte i klass med SH eller RE.

Kontroll: 7.8 /10
Man kan nästan tro att The Thing är en konsolkonventering på sina ställen. För det känns som så när man spelar, och det är extremt frustrerande under somliga partier.

Livslängd: 7.2/10
Omspelnings värdet är väldigt lågt och livslängden kort. Då det inte finns några alternativa slut, bonusar eller extra matrial att låsa upp.

Totalt: 45.4/60
The thing kunde ha blivit epic och något utav en milstolpe inom skräck genren för pc formaten. Men tyvärr så snubblar spelet på sina egna ambitioner precis framför mållinjen. The thing är verkligen som tre olika spel. Början är tråkig och seg, mitten är helt fantastisk (skiljer sig helt och hållet från resten utav spelet) och slutet är nästan i klass med Crysis avslutning (totalt jäkla B).

Men trots sina uppenbara nackdelar så väger fördelarna och underhållningsvärdet högre. Så ja, the thing är värt att skaffa och spela igenom åtminståne en gång.

/Robin
Gaming Ground Sverige